Skrivigheter

I augusti hade jag turen att vinna en utlottning av en roman skriven av en bloggare vars blogginlägg jag följer med stort intresse. Boken heter Transformationen och författaren Magic Frigren. Hon kallas också Miss Magic. Här finns boken att köpa.

Efter att ha varit bortrest och under resan fått en rejäl förkylning, har jag äntligen läst färdigt boken.

Huvudpersonen, Melly, hälsar på hos sina släktingar i en större stad. Hon har just gjort ett avgörande livsval och behöver komma bort och vila sig lite. Men till att börja med fungerar inte planen alls. Man märker att Melly inte mår så bra. Hon plågas av skuldkänslor och tycker att hon har misslyckats i livet. Nästan genast upptäcker hon mystiska tecken som verkar leda henne i en viss riktning och hon hittar helt oväntat en mystisk dagbok. Hon lär känna nya människor och börjar snart också må bättre. Tillsammans ger Melly och hennes nya vänner sig ut på vad man nästan skulle kunna kalla en skattjakt i tid och rum och framför allt Melly börjar dessutom en utforskning av människans och tillvarons inre. Fast man får naturligtvis inte ta ordet skattjakt för bokstavligt. Det är mycket mer spännande än så. :)

Jag måste säga att jag imponeras av den forskning som måste ligga bakom handlingen i boken. Det här är en fascinerande och välskriven bok och man rycks med och vill gärna veta hur det ska gå för Melly. Märkligt nog kan jag känna igen mig lite i en del av Mellys tankegångar, trots att jag inte delar hennes tro.

Jag har just läst färdigt Odinsbarn av Siri Pettersen. Som jag ofta gör, har jag lånat den på biblioteket (i eboksformat). De böcker jag tycker om, brukar jag köpa efterhand. Jag är speciellt angelägen om att skapa en svensk (eller i alla fall nordisk) boksamling, både för min egen skull, för min systers och för mina barns.

Men nu till själva boken. Jag hade läst lite olika uppfattningar om den här första boken (och eventuellt hela serien) så jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Kanske var det lika bra. Hur som helst, bortsett från en lite seg början och några obesvarade frågor (i alla fall uppfattade jag dem inte som besvarade) i slutet, så var det här en väldigt intressant och spännande bok.

Boken handlar om Hirka som är femton år och Riten (någon form av konfirmationsceremoni, kanske man kan säga) närmar sig med stormsteg. De flesta andra ungdomarna ser fram emot den, för det är ett tillfälle för fest och finkläder och kanske, förhoppningsvis något upphöjt ämbete. Men Hirka ser inte fram emot den alls, för hon är Den svanslösa. I hemlighet är hon också ett Odinsbarn, en "menskr". Alltså märker man ganska snart att alla andra det vill säga "ymsättlingarna" (efter vem eller vad framgår inte), har svans. De kan också "famna" vilket verkar vara att utöva någon form av magi. Hirka däremot, kan inte det. Det finns skräckhistorier om att odinsbarnen/menskr sprider en röta, särskilt om de har intima relationer med ymsättlingarna, alltså "vanligt folk". Därför har Hirka alltid aktat sig för att komma andra för nära och hon och hennes fosterfar har flyttat runt under hela hennes uppväxt. Ändå har hon lärt känna och kommit att tycka om Rime. Rime är av en helt annan bakgrund, barnbarn till en framstående medlem i Rådet och uppfostrad till att gå i sin mormors fotspår. Trots det har han valt en annan väg. Han har blivit en av Skuggorna, en sorts hemlig polis eller armé som upprätthåller ordningen i riket.

Ganska snart rasar Hirkas värld runt henne och hon måste ge sig iväg till den enda plats där hon kanske kan känna sig trygg, till Korphem.

Ymsättlingarnas värld är en ganska civiliserad värld, och hålls samman av föreställningarna kring en Siare. Dessutom styrs man av ett råd och lever i skräck för Skuggorna. Man accepterar ändå i stort sett att bli styrda och hållna i schack på det sättet, för det finns det som man fruktar ännu mer. Odinsbarnen och deras röta och så De Blinda. De är någon form av skräckvarelser som man tror kommer från Odinsbarnens värld.

Även om det går trögt i början, kommer i alla fall jag nära de två huvudpersonerna och några till i deras närhet. Där finns till exempel Ramoja och hennes förståndshandikappade son Vetle och så småningom hittar Hirka några få andra som hon också kan lita på.

Jag tycker Siri Pettersens värld är väl utvecklad och fascinerande. Man känner igen sig i de nordiska myterna, men ändå inte. Här finns mycket mer.

Om man tycker om lite ovanlig fantasy, skulle jag vilja rekommendera den här boken som är den första i en serie. Nu ser jag fram emot att få läsa de övriga böckerna i serien.

Since I've received quite a lot of negative feedback on my first post about this apparently sensitive topic, I'd like to make a few things clear.

I'm not against this type of thing (mainly going public with the fantasies, not anyone having them in secret) for moral reasons. What bothers me is when one woman's fantasy gets another woman raped. (And that's already happened, at least on a couple of occasions - it's been used as a defense in court). Whatever you might think of me, I'm not a prude. I'm open to many things, just not this (and a few other things that I'm not going to go into here).

Secondly, I know perfectly well that fantasies are fantasies, nothing more. What worries me is whether all men know this too and if so, will they respect it? That's all.

Having said that, I'd like to point out that I know men fantasize about being raped and have known about it for years. I'm perfectly ok with that, as long as these men don't automatically assume that all women like that sort of thing too. That's no excuse for raping a woman. I didn't think that even needed to be said, but apparently it does.

I'm sure it's fun for someone big and strong to (pretend to) give up control and submit to someone else, knowing that if the game got out of hand, they can easily put a stop to it. Great for them.

For similar reasons, I'm also perfectly ok with male prostitution. Because of their physical strength, they don't run the same risks as women do.

I have found that many of my interests and hobbies are relatively rare. That is, not everyone shares my obsession with them. In fact, many of them never even heard of some of my favorites in a given area of interest.

It's kind of like my favorite types of animals. (Though listing my favorite animals will take time and blog post space. It might be easier to list the ones I'm not too keen on, but I digress.)

So, to get to the point, it occurred to me that my two favorite genres of books are a bit like cats and dogs. Let me explain.

Crime novels, in general, are crime novels, though there are of course historic ones, thrillers, puzzles etc. So that is the same as cats. A cat is a cat, regardless of its breed or appearance. (Though to make this a little more complicated, most people haven't heard of my favorite mystery writers either, so maybe I shouldn't take this metaphor too far.)

Anyway - With me so far?

Fantasy is more like dogs. What's a dog? A big tough, impressive one, like a - Eurasian? Yes. A lively, medium sized one, like a Tibetan Terrier? Yes. A small, adorable one, like a Lhasa apso or a Bolognese? Yes. A - you get the picture. My favorite fantasy books do have other followers, but really not that many. If I meet an average fantasy fan (yeah, I wish), I'm betting he or she might not even have heard of my favorites.

So there you have it. When it comes to crime novels, I like many different kinds. Fantasy, particularly my not so well known authors.