Att åka bil
5 Mar 2016 23:22När jag var liten, bodde vi i Jämtland och i Västergötland. Det betydde att vi brukade åka bil fram och tillbaka, från norr till söder och tvärtom. Vi brukade också åka på semester till Öland. Jag älskade att åka så där. Det fick mig att känna mig trygg. Jag älskade att se skogen på sidan av vägen flyga förbi. Ironiskt nog tyckte jag nog nästan mer om att sitta i bilen och titta ut än att faktiskt åka någonstand.
Nej, det är inte riktigt sant. Vi gjorde en del roliga saker då. Jag kommer ihåg att vår roligaste lek hette "expedition" som alltså att resa ut på en expedition i något outforskat område. Vi barn hade alltid olika roller. Min systers och min kompis som dog när hon var elva år gammal, var nästan alltid läkare (eller zoolog). Hennes lillebror var alltid "ledaren" för det var inte så kul men det fick honom att känna sig viktig. Jag tror att jag oftast var arkeologen, men jag kommer faktiskt inte ihåg. Det kanske var min syster som var arkeologen eller så var hon paleontologen. Båda yrkena verkade jätteintressanta.
Vad jag kommer ihåg är att jag älskade att vandra omkring i landskapet. Inte att studera blommor eller hålla på med fågelskådning, utan bara att gå omkring och se på landskapet och sevärdheterna - väderkvarnar, kyrkor och raukar.
Jag läste nyss en artikel som handlar om att det här med att åka bil har förstört vår upplevelse av landskapet - i alla fall i England som ju är mindre än Sverige.
Jag är förvånad. Visst, jag tycker om att se ut genom tågfönster och jag älskar fortfarande att gå (eller vandra), men att åka bil, som jag inte gör så ofta nuförtiden sen vi blev tvungna att sälja bilen (en anledning är att mamma inte kan köra längre, på grund av problem med gula fläcken och så att min syster och jag inte har körkort) är eller var i alla fall fantastiskt kul. Numera brukar jag oroa mig mer förstås, om trafikolyckor och om bensinkostnaden. Det är inte kul att bli vuxen. :/ (Som John Mellencamp uttrycker det: growing up leads to growing old then to dying and dying to me don't sound like all that much fun).
Nej, det är inte riktigt sant. Vi gjorde en del roliga saker då. Jag kommer ihåg att vår roligaste lek hette "expedition" som alltså att resa ut på en expedition i något outforskat område. Vi barn hade alltid olika roller. Min systers och min kompis som dog när hon var elva år gammal, var nästan alltid läkare (eller zoolog). Hennes lillebror var alltid "ledaren" för det var inte så kul men det fick honom att känna sig viktig. Jag tror att jag oftast var arkeologen, men jag kommer faktiskt inte ihåg. Det kanske var min syster som var arkeologen eller så var hon paleontologen. Båda yrkena verkade jätteintressanta.
Vad jag kommer ihåg är att jag älskade att vandra omkring i landskapet. Inte att studera blommor eller hålla på med fågelskådning, utan bara att gå omkring och se på landskapet och sevärdheterna - väderkvarnar, kyrkor och raukar.
Jag läste nyss en artikel som handlar om att det här med att åka bil har förstört vår upplevelse av landskapet - i alla fall i England som ju är mindre än Sverige.
Jag är förvånad. Visst, jag tycker om att se ut genom tågfönster och jag älskar fortfarande att gå (eller vandra), men att åka bil, som jag inte gör så ofta nuförtiden sen vi blev tvungna att sälja bilen (en anledning är att mamma inte kan köra längre, på grund av problem med gula fläcken och så att min syster och jag inte har körkort) är eller var i alla fall fantastiskt kul. Numera brukar jag oroa mig mer förstås, om trafikolyckor och om bensinkostnaden. Det är inte kul att bli vuxen. :/ (Som John Mellencamp uttrycker det: growing up leads to growing old then to dying and dying to me don't sound like all that much fun).
![[profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
veganlynx