![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
På Old Adult Reads Young Adult (svensk bokblogg), hittade jag de här intressanta frågorna:
Vad betyder biblioteket för dig? Vad gör du där förutom att låna böcker? Vad är det bästa med just ditt bibliotek? Och ni som inte brukar besöka biblioteket särskilt ofta, varför inte?
Jag tänkte besvara frågorna här.
När jag var liten började jag låna böcker väldigt tidigt, redan från fyra-fem års ålder. Jag fick ett eget lånekort på den lilla ort där vi bodde då (Bräcke, i Jämtland), men så flyttade vi in till Östersund, och där fick jag gå tillbaka till att låna på mammas lånekort. Sen dess har biblioteket betytt väldigt mycket för mig. När jag blev äldre, fick jag ofta följa med min pappa till hans skola, där han var rektor, under veckoslut och fick lov att sitta i biblioteket och ha det för mig själv eller tillsammans med bara min syster och ingen annan. Det var fantastiskt roligt, att jämföra med att åka till Liseberg.
Nu är jag jag är vuxen har jag i sanningens namn börjat gå lite mera sällan. När jag gick i fyran hamnade en lånebok från skolbiblioteket (mitt eget den här gången) i en korg för reparation av trasiga böcker. Skolbibliotekarien la den där, men glömde bort att hon/han gjort det. Jag fick höra att om jag inte lämnade tillbaka boken snarast, skulle jag få betala den. Då blev jag jätterädd. Efter det slutade jag nästan helt att låna böcker och när jag någon gång gjorde det var jag fortfarande rädd för att få skulden för något jag inte gjort. Jag behövde aldrig betala boken, för skolbibliotekarien kom väl på var boken var och att det inte var mitt fel att den kommit undan, men skräcken för den där incidenten kom jag inte över förrän jag blev vuxen.
Jag har redan berättat några gånger om den fantastiska upplevelsen jag hade i Löttorps bibliotek på Öland, när jag var tio-elva år, och då bibliotekarien var jättebra på att tipsa mig om böcker, så jag går inte närmare in på det nu.
Numera lånar jag i stort sett bara e-böcker från biblioteket, för jag tycker det är så väldigt praktiskt och smidigt. När boken "går ut" slutar den helt enkelt att fungera.
En annan sak jag har gjort, dock inte så ofta, är att unna mig att bara sitta på biblioteket och läsa en bok utan att låna den. Det är ju oftast lugnt och tyst där så det är väldigt trevligt att bara sitta där och ta det lugnt. Lite oftare kan jag sitta inne på biblioteket och vänta på nästa buss eller tåg, i stället för på resecentrum. Stämningen är ju så mysig. (Fast resecentrum är faktiskt ganska trevligt, det också, på ett annat sätt.)
Dessutom kan jag berätta att biblioteket på orten där jag numera bor, har rekordmånga titlar som e-böcker och de ordnar också kurser och föredrag och så vidare, trots att det är en mycket liten ort. Väldigt fint! Jag är så tacksam och glad för det.
Visserligen finns det en liten del av mig som önskar att jag hade kunnat bo i Stockholm, som min pappa kom ifrån och då antagligen kunnat få tillgång till ännu mer kulturutbud på biblioteken (och på muséer och så vidare), men i praktiken kommer det aldrig att gå, så jag är jättenöjd med att vara där jag är, just nu.
Som avslutning, kan jag nämna att jag trots åratal av otur när det gäller det här, fortfarande någonstans har ett litet hopp om att en dag träffa en bokälskande kille. Önska kan man ju alltid, eller hur? :)
Vad betyder biblioteket för dig? Vad gör du där förutom att låna böcker? Vad är det bästa med just ditt bibliotek? Och ni som inte brukar besöka biblioteket särskilt ofta, varför inte?
Jag tänkte besvara frågorna här.
När jag var liten började jag låna böcker väldigt tidigt, redan från fyra-fem års ålder. Jag fick ett eget lånekort på den lilla ort där vi bodde då (Bräcke, i Jämtland), men så flyttade vi in till Östersund, och där fick jag gå tillbaka till att låna på mammas lånekort. Sen dess har biblioteket betytt väldigt mycket för mig. När jag blev äldre, fick jag ofta följa med min pappa till hans skola, där han var rektor, under veckoslut och fick lov att sitta i biblioteket och ha det för mig själv eller tillsammans med bara min syster och ingen annan. Det var fantastiskt roligt, att jämföra med att åka till Liseberg.
Nu är jag jag är vuxen har jag i sanningens namn börjat gå lite mera sällan. När jag gick i fyran hamnade en lånebok från skolbiblioteket (mitt eget den här gången) i en korg för reparation av trasiga böcker. Skolbibliotekarien la den där, men glömde bort att hon/han gjort det. Jag fick höra att om jag inte lämnade tillbaka boken snarast, skulle jag få betala den. Då blev jag jätterädd. Efter det slutade jag nästan helt att låna böcker och när jag någon gång gjorde det var jag fortfarande rädd för att få skulden för något jag inte gjort. Jag behövde aldrig betala boken, för skolbibliotekarien kom väl på var boken var och att det inte var mitt fel att den kommit undan, men skräcken för den där incidenten kom jag inte över förrän jag blev vuxen.
Jag har redan berättat några gånger om den fantastiska upplevelsen jag hade i Löttorps bibliotek på Öland, när jag var tio-elva år, och då bibliotekarien var jättebra på att tipsa mig om böcker, så jag går inte närmare in på det nu.
Numera lånar jag i stort sett bara e-böcker från biblioteket, för jag tycker det är så väldigt praktiskt och smidigt. När boken "går ut" slutar den helt enkelt att fungera.
En annan sak jag har gjort, dock inte så ofta, är att unna mig att bara sitta på biblioteket och läsa en bok utan att låna den. Det är ju oftast lugnt och tyst där så det är väldigt trevligt att bara sitta där och ta det lugnt. Lite oftare kan jag sitta inne på biblioteket och vänta på nästa buss eller tåg, i stället för på resecentrum. Stämningen är ju så mysig. (Fast resecentrum är faktiskt ganska trevligt, det också, på ett annat sätt.)
Dessutom kan jag berätta att biblioteket på orten där jag numera bor, har rekordmånga titlar som e-böcker och de ordnar också kurser och föredrag och så vidare, trots att det är en mycket liten ort. Väldigt fint! Jag är så tacksam och glad för det.
Visserligen finns det en liten del av mig som önskar att jag hade kunnat bo i Stockholm, som min pappa kom ifrån och då antagligen kunnat få tillgång till ännu mer kulturutbud på biblioteken (och på muséer och så vidare), men i praktiken kommer det aldrig att gå, så jag är jättenöjd med att vara där jag är, just nu.
Som avslutning, kan jag nämna att jag trots åratal av otur när det gäller det här, fortfarande någonstans har ett litet hopp om att en dag träffa en bokälskande kille. Önska kan man ju alltid, eller hur? :)
