tonica: (graphics)

I morgon, söndag, är det val till riksdagen, landsting/regioner och kommuner, det lär väl inte ha undgått någon.

Vi här på Umrions trädgårdar ska nu våga oss på att rekommendera vad man kan rösta på om man vill djurens och naturens bästa.

Listan är väldigt kort.

Av riksdagspartierna är det främst två partier som mer än andra tillgodoser djurens intressen: Miljöpartiet De Gröna och Vänstern. Det finns även andra, mindre partier, som i de flesta fall är väldigt nya. De som jag känner till är Djurens parti, Gröna partiet och Enhet. Dit kan man också räkna Feministiskt Initiativ. Som man ser på namnet är det det förstnämnda som helt är inriktat på djurens intressen i första hand (de säger att de också är för bevarande av naturen, för det som är bra för naturen är också bra för djuren – och för övrigt också människorna).

Tyvärr har det framkommit en del negativa uppgifter om Djurens parti på internet. När det gäller detta vill jag bara säga att om de här uppgifterna är sanna och vi vet inte säkert något om det, så kan man fråga sig inom vilket parti det inte har förekommit något bråk, någon maktkamp eller rentav oegentligheter. Man kan antagligen säga att inget parti är oskyldigt ur den synvinkeln. Alltså vill vi här på Umrions trädgårdar inte alls avråda från att rösta på Djurens parti. Tvärtom. Det är helt klart ett parti som ställer upp för djuren.

Till slut en liten personlig anmärkning som inte har med djur eller natur att göra. Vi här på Umrions trädgårdar är mindre förtjusta i Vänstern och Feministiskt Initiativ, därför att de två har ingått i en ohelig allians med KD och bestämt sig för att gå till attack mot de ofrivillgt barnlösa, genom att sätta sig emot surrogatmödraskap. Det som eventuellt är aktuellt för svensk räkning är sk idellt surrogatmödraskap, där en kvinna av enbart välmening, och utan ekonomisk ersättning (förutom hennes sjukvårdskostnader) ställer upp och hjälper en annan kvinna att få barn. Alltså, för att vara väldigt exakt,  det gäller alltså inte alls kvinnor i något fattigare land som mot ekonomisk ersättning blir surrogatmödrar. Vi uppskattar inte alls denna nedlåtande, patriarkaliska mentalitet gentemot vuxna, normalbegåvade svenska, nordiska och europeiska kvinnor.

Mirrored from Umrions trädgårdar.

tonica: (graphics)

Det finns de som anser att eftersom inte inuiterna på Grönland skulle kunna bli veganer utan att importera mat, så borde ingen bli det. Men om man skulle leva efter den principen (inte äta något som inte *alla* i hela världen kan odla/äta), så skulle vi alla svälta ihjäl. För övrigt, hur många inuiter vill ha veganmat? Har någon frågat dem? Jag ska våga mig på en helt vild gissning nu, och det är att ingen inuit vill, så påståendet är rätt meningslöst.

Följande lista är bara några exempel på vad vi (i Västergötland och säkert många andra ställen i Sverige) kan eller skulle kunna odla utan några som helst svårigheter:

Spannmål:

Vete (spelt, bulgur, pasta, bröd)
Havre (Havregurt, Havregrädde mm)
Råg
Korn (Korngryn)

Protein:

Bruna bönor
Gröna ärtor
Gula ärtor
Hasselnötter
Solrosfrön
(Valnötter? – kanske inte i Västergötland, utan längre söderut)

Grönsaker:

Grönkål
Spenat
Vitkål, rödkål mm
Lök, purjolök mm
Sockerärter, bondbönor mm
Broccoli
Brysselkål
Tomater
Paprika
Gurka
Zucchini
Aubergine

Rotfrukter:

Kålrot
Kålrabbi
Majrova
Palsternacka
Morötter

Rotknölar:

Potatis
Jordärtskockor

Frukt, bär:

Äpplen
Päron
Plommon
Körsbär
Jordgubbar
Hallon
Smultron
Vinbär
Krusbär
Lingon
Blåbär
Hjortron

Fett:

Rapsolja, lecitin
(Hasselnötsolja)
Solrosolja

Socker:

Sockerbetor.

Just nu producerar vi visst inget socker i Sverige, i alla fall är det vad jag har hört, utan det importeras från Danmark. Även om det fungerar bra för ögonblicket, är jag inte nöjd med det. Vi borde kunna producera åtminstone ett minimum av socker inom landet.

Salt?

Vad jag vet producerar vi inte salt i Sverige, men om man kan utvinna salt hur havet, borde vi, som har en så lång kustlinje också kunna göra det. Skulle vi kunna ha saltgruvor? Vet ej. Kanske har vi också salthaltiga berg som vi kan utvinna salt ur, men i så fall har jag tyvärr ingen aning om det.

Annat

Kläder:

Jag skulle faktiskt gärna se att vi börjar importera mer bambufibrer, sojafibrer och eventuellt andra “nya”, miljövänliga material att göra kläder av och till exempel isolering i nya miljövänliga hus. Men vi i Sverige skulle faktiskt också kunna odla lin, hampa och nässlor (nättelduk) för att producera tyg och kläder.

Sjukvårdsmaterial:

Det lär vara så att vi i Sverige inte har tillräckligt med sjukvårdsmaterial så vi klarar oss själva om det blir någon form av kris. Så borde det inte vara. Vi borde för det första lägga upp ordentliga lager men också förbereda oss på att producera eget material.

Mediciner, vaccin:

Jag har starka åsikter angående vaccin (men jag är inte nödvändigtvis helt emot företeelsen). Oavsett vad vaccinet är gjort av eller hur det produceras, borde vi tillverka eget vaccin här i Sverige eller Norden. Vi borde också odla och tillverka mediciner så vi klarar oss under en kris.

Övrigt:

Allt möjligt annat som till exempel smink, hudvårds- och hårvårdsprodukter, datakomponenter och annat relaterat till teknologi och säkert en hel del annat som konsumeras dagligen och veckovis i ganska stora mängder.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag inte ser någon nackdel med att vara beredd på vad som helst, och förbereda sig för framtiden.

Mirrored from Umrions trädgårdar.

tonica: (graphics)

Jag som vegan har en historia bakåt, och jag skulle gärna vilja berätta den. Det kanske inte verkar särskilt spännande, men förhoppningsvis kan den vara lite inspirerande för någon som står i början av sin process att bli vegan. Delar av den här historien har jag nog nämnt tidigare, men inte allt.

Min historia börjar långt innan jag föddes. Den börjar, i alla fall såvitt jag vet, med att min mammas morfar sa “slaktare är jordens sämsta yrke”. Visserligen var en av hans bröder, kanske fler (han hade ett tiotal syskon), Sjundedagsadventist, så visst kan yttrandet ha haft något att göra med religion. Till exempel ska en av bröderna, just han i Sjundedagsadventisterna, en gång ha sagt: “jag firar inte grisens fest.”

Han menade förstås “festen som kretsar kring att äta död gris”. Vilken härlig värld vi skulle ha om vi faktiskt hade en högtid som firades med festligheter till grisens ära, på fullt allvar.

Jag bör nog också nämna lite om min morfar. Han tyckte inte så mycket om kött, även om han på sin ålders höst en gång sa att “Jesus åt påskalamm”, som en pik till mig och min syster som redan var veganer på den tiden. (Vi var tonåringar.) Morfar blev för övrigt också mycket gammal, vilket kan ha haft en del att göra med att han inte åt så mycket kött.

Min mamma såg alltid till att vi, jag och min syster, åt ordentligt med grönsaker, och eftersom hon, till skillnad från många andra, levde som hon lärde, så har vi vuxit upp med en glupande aptit just för grönsaker, men också frukt och fullkornsprodukter. Jag vet att många tvingar sig att äta de här sakerna, men vi älskar dem. Faktiskt. Det betyder inte att vi inte ibland blir frestade av choklad, desserter, söta kex, snacks, vegansk skräpmat med mera. Men lyckligtvis är avokado och grönkål lika gott som choklad, i våra ögon.

När jag var cirka fem år gammal, frågade jag mamma om vad det var för skillnad mellan musklerna i min arm och köttet som låg på tallriken. Mamma lät lite konfunderad, som om hon själv aldrig hade tänkt på den saken tidigare, men svarade att det inte fanns någon skillnad. Jag blev väldigt illa berörd och äcklad. Alltså satt vi och åt vad som var exakt likadant som vi själva. Tyvärr dröjde det nästan tio år innan jag kunde börja agera fullt ut efter den insikten.

I lägre tonåren hade jag en kanin, som tyvärr dog efter bara ett par år, av cancer. Jag noterade förundrat att hon hade en så fräscht doftande andedräkt. Vi människor i familjen borstade ju tänderna och fick så en “kemiskt” fräsch andedräkt, men inte hon. Hon åt bara vegetabilier. Då tänkte jag att jag också ville vara så där fräsch. Snart vägrade jag äta kött. Min mamma är inte en som blir hysterisk för ett beslut som hon tyckte jag som fjortonåring hade rätt att ta. I stället anpassade sig både hon och mormor efter mig och min syster som hängde på mitt beslut. (Morfars matlagningstalanger sträckte sig mest till att koka potatis och gröt, båda sorterna alltså vegetariska och min pappa kunde värma innehållet i konservburkar, men knappast mer, så det var mamma och mormor och så småningom vi själva, som lagade maten i familjen).

Mormor frågade mig bara en gång “när jag skulle börja äta vanlig mat”. Jag svarade “aldrig” och då frågade hon inte mer utan började laga fiskrätter till oss i stället. Efter ett par år, fast då var tyvärr inte mormor med längre, slutade jag och min syster också med fisk. Det kallas ju “pescetarian” har jag förstått, men det visste vi inte då. Däremot förstod vi ju att vi därefter var “ovo-lakto-vegetarianer”. För övrigt är det där mamma står idag, hon är ibland pescentarian (till jul, pga lutfisken) och annars ovo-laktoveggis, nästan vegan.

Men så är jag (och till en viss del min syster) laktosintolerant. Vi fick höra talas om löpe, så ost slutade vi med tidigt, men mjölken – Det var en aha-upplevelse. Så mycket bättre som vi mådde när vi slutat med mjölkprodukterna.

Till slut var vi alltså veganer, en process som kanske tog åtta-tio år. Jag vet exakt när jag åt kött sist. Det var på min pappas födelsedag det år jag skulle fylla sjutton.

Och jag har aldrig någonsin ångrat mig. Jag är helt nöjd med mitt beslut och också väldigt tacksam för det direkta och indirekta stöd jag alltid fått från min familj. Till och med familjemedlemmar och släktingar som jag aldrig träffat.

Jag har egentligen inte nämnt något om djur här, men i grund och botten beror naturligtvis mitt val på att jag älskar djur och att jag alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, har känt att jag måste stå på de allra svagastes sida, alltså djurens.

Mirrored from Umrions trädgårdar.

tonica: (graphics)

Sallad

Innehåller pasta, svarta bönor, majs, tomater, med yoghurtdressing.

Mirrored from Umrions trädgårdar.

Sommar

Jun. 25th, 2014 12:52 pm
tonica: (graphics)

Hur mycket jag än hatar att bo i den här staden, måste jag säga att jag njuter av sommaren. Grannarna har inte bråkat med oss på ganska länge och vädret har hållit dem inomhus, eller kanske har de rest utomlands.

Och så är det ju det här med grönsakerna och frukten. Just nu unnar vi oss massor av färska grönsaker och frukt och det kommer ju mer snart. För att inte tala om jordgubbarna. Jag älskar jordgubbar fast jag är lite allergisk mot dem. Lyckligtvis händer det nästan aldrig att jag får i mig så mycket att jag får utslag längre. Inte som när jag var liten och minsta lilla portion kunde få utslag över hela kroppen så det kliade fruktansvärt.

Men vi måste verkligen skynda oss att göra i ordning stugan, för när som helst är det ju höst igen och jag blir fast här i den här vidriga hålan ett år till. :( Fast jag fasar lite för att vara där ute över vintern. Vägarna är den största nackdelen med att bo där ute. Jag oroar mig för att inte kunna komma iväg och handla. Förhoppningsvis kan jag lägga upp ett lager av torrvaror och annat så jag inte måste iväg och handla en-två gånger i veckan som jag gör nu.

Mirrored from Umrions trädgårdar och Veganiteter.

tonica: (graphics)

Igår åkte vi till det stora affärscentret i grannstaden för att köpa veef och chichi. Tyvärr var allt de hade slut. Några andra veganer hade hunnit före oss. :( Nu måste vi handla på närmare håll allt annat vi behöver inför helgen.

På vägen tillbaka råkade vi ut för några otrevliga tjejer. När vi åker och handlar har vi nästan alltid på oss våra stora ryggsäckar för att packa varorna i. Jag stod och väntade i kön, när en av tjejerna (eller båda) började liksom boxa på min ryggsäck, för hon tyckte väl att den var i vägen. Men jag, som alla andra, fick ju vänta på min tur. Senare råkade min syster tappa fotfästet när bussen startade, och hon ramlade baklänges. Den ena tjejen fick ryggsäcken i ansiktet. Hon började gapskratta och efter det, stirrade hon på oss hela tiden som om hon tyckte vi var jättelöjliga. Jag hatar folk som hon.

Mirrored from Umrions trädgårdar och Veganiteter.

tonica: (Default)
This post is in Swedish! Review of a series of crime novels, by a Swedish author.

Den svarta löparen
Den som törstar
Liv i överflöd
De blå damerna

Kristina Appelqvist skriver en serie deckare som utspelar sig på ”Västgöta Universitet” (i verkligheten Högskolan i Skövde). Huvudpersonen är Emma Lundgren som just har blivit rektor på universitetet.

Det här är en helt okej serie deckare, med övervägande sympatiska huvudpersoner. Att jag betonar det så mycket beror på att det för mig är väldigt viktigt att man kan tycka om huvudpersonerna i boken. Annars är det väldigt svårt för mig att ryckas med av en annars aldrig så välskriven handling.

Huvudattraktionen för mig är i vilket fall som helst att böckerna utspelar sig i en stad och på en högskola där jag själv har läst.

Det finns ju kriminalromaner som utspelar sig i Norrland, Västerås, Skåne, på Öland, Gotland och naturligtvis i Stockholm och Göteborg, för att inte tala om Bohuslän, men det här är (mer eller mindre) första gången någon utspelar sig i Västergötland. Camilla Ceders deckare utspelar sig visserligen tekniskt sett i Västergötland, men eftersom det är alldeles utanför Göteborg, så räknar jag hennes böcker till Göteborgsdeckarna.

Kristina Appelqvists böcker är inte jättespännande, men däremot intressanta och jag föredrar personligen bra mysterier, framför rafflande spänningsromaner.

Jag tycker särskilt mycket om igenkänningsfaktorn – det vackra landskapet omkring Skövde och de välkända miljöerna på högskolan och i själva Skövde. Men jag vill också betona att det här är välskivna kriminalromaner. De är inte förutsägbara, som t ex Camilla Läckbergs böcker.
tonica: (Default)
Jag tänkte bara nämna att jag har en fanfictionhemsida, med fanfic och fanart från en massa fandom . Du hittar den här.
tonica: (Default)
Den här frågan lånade jag från Livejournals förstasida.

Om din hemstad visade sig ha en lokal legend som Snömannen (i sina olika varianter), vad skulle det vara då?

För det första erkänner jag inte den här hålan där jag har fastnat, som min hemstad. Det har jag tyvärr ingen. Men jag använder den ändå som ett exempel. Eftersom det här är ett väldigt otrevligt ställe, gissar jag att det skulle vara något väldigt obehagligt. Jag tror det skulle vara något som kommer upp ur kanalen. Något som luktar illa och har långa tentakler. Bäst att sluta där och inte ge de här varelserna mer gestalt.

Vad tror du?
tonica: (graphics)

Ibland när jag läser om all grymhet mot djur som förekommer i många länder, och speciellt där det är ännu vanligare än på andra ställen, blir jag förtvivlad och chockad. Jag blir arg på de här grymma, tanklösa människorna. Jag önskar det fanns något jag kunde göra åt de här fasorna. Men så ibland minns jag att det finns några få människor som ägnar sina liv åt att rädda oskyldiga djur i de här länderna och jag fylls med beundran för dem. Hur kan de klara att göra det de gör, hur kan de överleva, när de vet att allt de gör ändå aldrig kommer att räcka, men de lyckas ändå på något sätt orka rädda de som de kan rädda. De här personerna är värda vår djupaste respekt och beundran.

Mirrored from Umrions trädgårdar och Veganiteter.

Page generated Oct. 22nd, 2014 12:09 pm
Powered by Dreamwidth Studios